07 januari 2007

Den mittersta vägen...


Egentligen borde jag tillägna det här enbart till Lindieman som gav mina öron den här presenten i höstas. Egentligen. Men jag tänker berätta en historia.

Jag är arton år gammal. Det är januari och jag går genom stationsundergången på väg hem till Edvin. Jag har en person på hjärnan: En sjuttonåring Tidaholmare. Sandra. Sandra är vänster, hon är feminist, 165 cm lång, fotograf och har vilt, lockigt brunt hår. Jag är inte kär, men fylld av pubertal förväntan. Vi ska träffas och festa. Sms på sms fyllda med antydningar flyger mellan telefonerna. Ulf har köpt öl åt mej. Jag har knutit ett nytt armband, för kvällen. Håret är perfekt oduschat och Mars Volta-tishan stenhård. Jag skakar.

När jag möter henne är hennes tre kompisar med. Alla bleknar i jämförelse med Sandra. Vi pratar om inget ett tag. Går upp till mina polares replokal i gamla sjukhuset för att dricka lite. Jag knäcker första Sofieron och Sandra öppnar sitt tetrapack Rebenschopper. Börjar vandra mot förfesten.

Allt går hyfsat. Det är pirrigt när vi går längs Wetterlinsgatan. Jag gör ett tafatt försök att kommentera hennes vacrka lockar och hur jag faktiskt kan relatera till PJ Harvey.

Väl på förfesten, hus 21 våning 2, sätter vi oss på köksgolvet och började dricka. Vi lyssnar på Led Zeppelin och The Clash ur skräniga datorhögtalare. Sandra pratar med nån Johan. Johan är från Stockholm och så indiepop att han får Connor Oberst att framstå som Kjell Lönnå. Jag gillar inte Johan. Framåt sjätte ölen ber jag Sandra hänga med ut i trapphuset. Snacka lite skit. Lång historia kort, jag tar mod till mig och kysser. Hon kysser tillbaka. Jag exploderar inombords. Vi stannar upp, tryckor våra pannor mot varandra och tittar. Det är en sån pinsam tystnad att väggarna rodnar.

"Jag gillar pelikaner" säger jag.

Den pinsamma tystnaden byts ut mot en om möjligt ännu pinsammare tystnad. Och en intensiv, smärtsamt förnedrande rodnad.

"Vi borde nog gå in nu, Marcus."

I mitt huvud håller pubertalsynapser på att strypa min taffliga humor.

Jag svarade som vilken artonåring som helst skulle gjort, genom att dricka ner mig totalt i ett försök att dämpa mina flammande kinder. Jag gick hem själv den kvällen.

Vart vill jag komma? Egentligen ingenstans. Kom att tänka på allt när jag var ute och gick, med Texasbandet Midlake i lurarna. Deras melankoliska alt. country speglar i varje taktslag ungefär hur jag kände mig när jag gick hem själv den kvällen.

Sätt på er mina slitna Get a grip-kängor, ladda hem och förtrösta.

Midlake - Roscoe
Midlake - Head home

5 kommentarer:

lindis sa...

Ståpäls min vän.
Jag gillar också pelikaner.

Var precis ute på promenad med Liars "Drum's Not Dead". Bättre soundtrack till sådana här duggregnspromenader får man leta efter.

Marcus sa...

Liars? Det blir en hemladdning, direkt :)

vicko sa...

"Jag gillar pelikaner" säger jag.



Är detta sant? Är det?

Marcus sa...

Det är sant. Jag hade precis läst en sån dialog i en Larsson-tidning, och var tvungen att testa.

"Taktikern" kallas jag :-)

Edvin sa...

Pelikaner! GULD!

Jag gillar svan.