11 mars 2006

Det indiska reptricket

När jag gick från skolan till pubben idag hände något fantastiskt. Jag hade mellow-playlisten på i iPoden, helt oavsiktligt, när jag vandrade ut från Kårallen. Går gatan ner mot irrblosset till tonerna av gamle käpphästen Frusciante. Det är Scratches som går. Min Scratches. Vår låt, jag och hon, sa vi för länge sen. Och jag blir glad. Så oerhört glad. Solen strålar varmt, det är ljust ute. Våren är på väg. Jag blir alldeles kär. I världen.
And I'm so glad that you're mine, it twists up the fabric of time. And I'm useless, yes I'm useless
Det går i hörlurarna. Och det är så sant. I'm so glad that you're mine. Till hela världen. Saker och ting flyter på bra nu, och jag känner att, helvete, det kanske blir nått av mej ändå, i framtiden.

VilleValla var som vanligt. En massa fyllon, ganska segt. Men ikväll blev det inga städöl. Inte ens en liten. Jag gick hem så fort det var färdigstädat. Upp imorgon i ottan och plugga mekanik. Jag tänker inte missa den här tentan. Fan ta mej om jag gör det.
Your hair is coxcomb red, your eyes are viper black
Vem sjunger Jason Molina om? Vem är hon som får honom att skriva så jävla vackra låtar? Jag dör av nyfikenhet.

1 kommentar:

lindman sa...

vackert.
jag fick en liknande känsla härom dagen till Red House Painters "Mixed Up".
vackert som sagt.
våren ÄR på väg.